"CONTRA VIM MORTIS NON EST MEDICAMEN" ♠ MOT DÖDENS MAKT FINNS INGEN BOT

Senaste

Hemimammas poesi – ”Eftertanke” av Tage Danielsson, med anledning av attentaten i Norge

GOD AFTON!! Idag tänker jag på ABB och på att Hans Alfredsson läste upp Tage Danielssons dikt ”Eftertanke” på nyheterna häromdagen och jag tyckte så mycket om raderna att jag leta reda på den på nätet. Den kommer från hans publikation ”Tankar från roten” från 1974

Se klippet här

Eftertanke

Jag tror på tvivlet.
Tvivlet är all kunskaps grund
och all förändrings motor.
tvivlet är till yttermera visso trons förutsättning.
Den som tror utan att först tvivla
är en jublande dumskalle och en klingande cymbal.
Och den som tror utan att samtidigt tvivla
är en föga mindre jublande dumskalle
och en föga svagare klingande cymbal.
Tron kan försätta berg
men tvivlet kan sätta tillbaks dem igen.

Jag tror även på tvivlet efter detta,
tvivlet som ständigt rättar till
ständigt ställer frågor
och skaffar svar på frågorna
i evigheters evighet.
Tvivlet förgår aldrig.
Men profetians gåva, den skall försvinna,
och tungomålstalandet, det skall taga slut,
och kunskapen, den skall försvinna.
Ty vår kunskap är ett styckverk.
Om jag talade både människors och änglars tungomål
men icke hyste tvivel,
så vore jag allenast en ljudande malm
och en klingande cymbal.

Tvivlet är tåligt och milt.
Tvivlet avundas icke, tvivlet förhäver sig icke,
det uppblåses icke.
Det skickar sig icke ohöviskt,
det söker icke sitt, det förtärnas icke,
det hyser icke agg för en oförrätts skull.
det gläder sig icke över orättfärdigheten,
men har en glädje i sanningen.
Det fördrager allting, det tror allting,
det hoppas allting, det uthärdar allting.

Så bliva de då beståndande,
tron hoppet, tvivlet, dessa tre;
men störst bland dem är tvivlet.

Eller om det var kärleken.
Nu blev jag osäker igen. Tusan järnvägar också.
Sannerligen säger jag eder?

Tänkvärt…

Hemimammas prosa – Bloggbyggesuppdatering…

GOD AFTON, DAG, eller morgon…. Nu håller jag som bäst med att tapetsera om mina bloggar…

Stommarna är resta, väggar är byggda och fönstren till mina grannar är insatta…

Posten är eftersänd och snart blir det dags att planera för inflyttningsfest…

Så här ser det ut i min nya blogg HEMIMAMMAS MUSIK & MEDIA:

http://hemimammasmusik.wordpress.com/2011/06/16/hemimammas-musik-jag-ska-aldrig-bli-kar-igen/

DEN KOMMER JAG VARA GANSKA SÅ AKTIV PÅ UNDER SOMMAREN…

Politiken på HEMIMAMMA kommer att minska nu när engagemanget i SOLIDARITETSTANKEN kan få fullt utlopp med nya förmågor…

Förhoppningsvis så ska jag skriva nästa del i DRAKEN också inne på Hemimammmas prosa och poesi

Hemimammas mat & tårtor kommer förhoppningsvis förgyllas av min femårsdagsbröllopstårta =0)

Och på MITTIMATEN kommer vi locka er med läckra recept från hela tantgänget =0)

På  Hemimammas Livslånga Lärande så hoppas jag kunna fortsätta med mina faktainlägg om spännande ämnen och personer.

Hemimamma Blogspot och Hemimamma Metro lär det dyka upp sporadiska ideer och tankar och kommer mest att vara kanaler till de vänner som finns på blogspot och metro…

En glad sommar önskar jag er alla och jag hoppas att era bloggflyttar har gått bra och ni kommer att trivas!!

VI SES NÄR VI RÅKAS =0)

//Hemimamma

HEMIMAMMAS PROSA – "DRAKEN" DEL 18 ÅTERPUBLICERAD "MILLA"

  hemidiktrose.JPGNu kommer jag att återpublicera Draken för alla de som har missat  eller vill läsa igen… =0)

Historien om 17-åriga Annica och hennes brokiga väg in i vuxenlivet!

Håll till godo! Och ge gärna kritik då detta är en förberedande version som skall slipas för publicering IRL, så småningom…

GOD AFTON!! När Milla dog, tappade jag lusten att skriva. Hon hade varit en av de som pushade och stöttade mig mest. Jag fick ofta kommentarer liknande denna av henne och hon brukade tjata om när jag skulle skriva nästa del av ”Draken stiger i motvind”

”Du har gåvan att beröra..Det är oftast dom människor som upplevt svåra omvälvande händelser som kan förmedla känsla..Jag vet Hemi att du är en av dom..Fortsätt skriv..Fortsätt beröra..Vilket forum det än är i, så SKRIV./ VARMA KRAMAR från Milla <3”

Fram tills nu, har jag inte kunnat. Jag lovade Millas dotter att dedikera nästa del till henne. När jag skrev igår, så kände jag att hon var med mig och jag hoppas att hon ler ifrån sin himmel, när hon läser…

”Draken stiger i motvind” del 18 MILLA

Natten var tyst. Hela huset sov, utom Tommy. Han låg där i sängen, bredvid Annica. Hon sov hon med. Han betraktade den unga kvinnan, med ett leende på läpparna. Hennes mörka långa hår smekte hennes vita hy i trassliga slingor.

Hans flyttade försiktigt en slinga som låg och kittlade hennes mun. Hennes ansikte ryckte till vid beröringen, men hon vaknade inte. Bakom ögonlocken skvallrade ögonrörelserna om att hon drömde.  Klockan var sex på morgonen. Många års mjölkning hade ställt in hans kropp på att vakna vid den här tiden…

Han mindes vad som hade hänt kvällen före och log vid tanken. Annica hade fått styra händelserna och han hade tryggt vetat att lita på, att hon skulle leda honom rätt. Visst hade han varit nervös och orolig, men han visste ju att Annica haft sex förut. Tanken på vad Annica hade berättat om hur Mats hade behandlat henne, själviskt och brutalt fick honom att mulna lite.

Nu i efterhand kunde han konstatera att det hade gått bra. Han HADE erkänt att han var oskuld, med en viss tvekan, men Annica hade bara gett honom ett varmt leende och kysst honom försiktigt och sagt ”Det ordnar sig”. I hennes ögon hade han sett en lugn tillförsikt och ett löfte om tillit. Hennes leende lovade bara sann och ren kärlek.

Försiktigt och varsamt med ett nästan barnsligt tålamod hade han väntat in hennes varje signal eller ljud. Smekningarna hade varit lätta och hennes beröring av hans hud hade framkallat rysningar längs hela hans kropp. Han, i sin tur hade haft hela världen i sin hand och varit kungen över allt. Hans kärlek till henne hade gett ett mod han aldrig trott sig äga och hon hade viskat underbara ord till honom som han aldrig trodde att han skulle fått höra från en människa…

Han kom plötsligt att tänka på den enda flicka som han någonsin varit kär i, tidigare i sitt liv. Milla, hade han kallat henne, kort för Camilla. De hade varit tolv år gamla. Hon hade åkt samma skolbuss som honom. Hennes blonda hår hade glittrat i solen. De brukade stå vid samma hållplats varje morgon, men de bodde inte åt samma håll. Han bodde vid ena vägen. Hon bodde en bit in på andra vägen och busshållsplatsen hade varit vid ykorsningen.

Där hade han blygt kikat under lugg på en uppenbarelse. Helt plötsligt en morgon hade hon stått där och det var inte förrän han hört sina föräldrar kommentera att Larssons gård måste vara såld och nya hade flyttat in där, några dagar senare som han förstod vem ängeln var…

På Larssons gård vajade flaggan på halv stång några veckor innan och hans pappa hade berättat att den gamle mannen ramlat ner från loftet och brutit ryggen. ”Nu tar väl äldsta grabben över” hade hans mamma konstaterat och nu visade det sig alltså att hon troligen hade haft rätt…

Varje morgon stod flickan där och väntade och varje eftermiddag så satt hon där på sätet näst längst bak redan, när han klev på bussen hem. Så hade det fortsatt i månader. Mysteriet med vem hon och hennes föräldrar var fick han ingen klarhet i. Hans föräldrar hade inte nämnt det hela heller, utan fortsatt med sitt.

En dag hade det inte funnits någon ledig plats att sitta på, utom bredvid henne och han hade varit tvungen att sätta sig där. ”Hej” hade han hälsat lite försiktigt. ”Tommy heter jag” Hon hade svarat lika blygt. ”Camilla… men du får kalla mig för Milla” Han hade tagit fram ett äpple ur sin ryggsäck och frågat henne om hon ville ha.

Hon hade accepterat hans gest och tagit emot gåvan. Han hade rotat lite i väskan och plötsligt med ett triumferande leende lyft fram ytterligare ett och tagit ett stort bett ur frukten. Sedan log de i samförstånd medan saften från äpplet rann ner längs mungiporna på dem. Som barn, men på väg in i den hemliga världen som den första förälskelsen var…

De hade slagit följe en bit längs vägen och morgonen efter hade de pratat med varandra på barns otvungna vis, som om de alltid känt varandra. Sedan den dagen, var de bästa vänner och de umgicks så fort deras plikter tillät. Det visade sig att det var så att hennes pappa var den äldsta sonen och hans övertagande av gården, var en hederssak. Fast Milla trodde nog att den stora flygeln som hennes föräldrar hade haft med sig, när de flyttade in, var nog hennes pappas verkliga passion.

Men på landet var det självklart att sonen tog över och hennes moster var redan gift och bodde på en annan gård, många mil bort. Nej, hennes pappa hade inte haft så mycket val, för han ville inte sälja sin fädernegård.

Tommy förstod det där. Det var fullkomligt självklart att hans egen äldsta bror skulle ta över hans föräldragård också. Han själv ville bli skogshuggare. Om det och andra barnsligare ting, pratade han med Milla och hans unga hjärta var erövrat av den lilla ängeln. Men hon anade nog aldrig hur han kände för hennes bruna ögon. Hon var som flickan i hans favoritserie ”Vita stenen” Han var farornas konung och hon var den blonda, brunögda flickan Fiddeli som hittade på diverse faror han skulle övervinna…

Men änglar växer upp. Hon började på Ulltuna jordbruksuniversitet. Tommy vågade inte berätta att han aldrig varit kär i någon annan. Han hade sett på när hennes hjärta vunnits och krossats. Men han hade aldrig berättat och natten innan hon flyttade till internatet, hade han sprungit ut i lagården och lagt sig snyftande i höet, medan Britta, hans favoritko, som han en gång hjälpt till världen, saktmodigt mumsat på höet bredvid honom…

Nu låg han här. Snart skulle morgonen gry. Kalla vinternätter, blir även de dag. Bredvid henne som i sömnen såg ut som en ängel och han visste att han var en man. Han älskade som en man och han var älskad som en man. Men mest av allt var han äntligen Farornas konung. Han kröp närmre och somnade om…

vvvv.jpg

to be continued on WORDPRESS…

https://hemimammasskrivelser.wordpress.com/

Hemimammas poesi – Kahlil Gibran om kärleken

  hemidiktrose.JPGGOD AFTON!! I natt tänker jag kring kärleken… och ser dessa dikter citerade på HEMIMAMMA

(Ur Profeten, av Kahlil Gibran)

”Högt har vi älskat dig. Men ordlös var vår kärlek, och bakom slöjor har den varit dold. Men nu ropar den högt till dig och står avklädd framför dig. Och alltid är det så att kärleken inte känner sitt eget djup förrän skilsmässans stund är inne.

Älska varandra, men gör inte kärleken till en boja;
Låt den hellre vara likt ett öppet hav mellan era själars stränder.
Fyll varandras bägare, men drick inte ur samma bägare.
Ge varandra av ert bröd, men ät inte av samma stycke bröd.

Sjung och dansa tillsammans och var glada,
Men låt var och en av er få vara ensam,
Liksom strängarna på en luta är ensamma
även när de vibrerar av samma musik.

Ge era hjärtan, men inte i varandras förvar,
Ty endast livets hand förmår rymma era hjärtan.
Och stå vid varandras sida, men inte för nära;
Ty templets pelare står åtskilda,
Och eken och cypressen växer inte i varandras skugga.

♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

26_large.gif

Hemimammas poesi – Niemuller’s dikt "Sedan"

  hemidiktrose.JPGEn del dikter kommer och går…

En del bränner sig fast i ens inre…

Betänk Martin Niemüller’s dikt:

250px-Timbre_Allemagne_1992_Martin_Niemoller_obl.jpgI Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;

Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;

Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;

Sedan hämtade de katolikerna, och jag protesterade inte, för jag var inte katolik

Sedan hämtade de protestanterna, och jag protesterade inte, för jag var inte protestant…

Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade…

shim.gifPIX-8ZVNQS.jpg

(arkebuseringsmuren i Auschwitz)

GOD AFTON!!

HEMIMAMMAS PROSA – "DRAKEN" DEL 17 ÅTERPUBLICERAD "Höjder av skräck och lycka"

  hemidiktrose.JPGNu kommer jag att återpublicera Draken för alla de som har missat  eller vill läsa igen… =0)

Historien om 17-åriga Annica och hennes brokiga väg in i vuxenlivet!

Håll till godo! Och ge gärna kritik då detta är en förberedande version som skall slipas för publicering IRL, så småningom…

Höjder av lycka och skräck… del 17

”Kom nu, då!! Följ med oss, om du vill vara en av oss!

Flickorna kallade på henne där hon stod tvekande.

Hon ville inte. Hon tyckte inte om höjder och Kolimportens rullband var högt och lutade kraftigt. På stegen bredvid hade Anki och Petra hunnit klättra upp en bit. Annica kisade uppåt. Solen stod lågt på himlen. Klockan hade passerat 17 och ingen anställd var kvar på området.

De tre flickorna hade smugit sig in på området utan någons vetskap. Hon undrade vad som hennes nya kompisar skulle hitta på. Hon hade fått tillstånd av sina föräldrar att leka med flickorna från hennes nya klass. Glad i hågen hade hon cyklat till mötesplatsen efter skolan, med förmaningen att vara hemma till middagen klockan 18. Om en timme.

”Kom nu då fegis” Ankis röst hade hånande tvingat Annica att börja klättra. ”Du grejar det” Petra manade vänligare i tonen. Annica hade tvekande börjat klättra, och ville visa att hon var lika tuff som dem. Beslutsamt hade hon fortsatt, när rädslan hade fått henne att egentligen vilja neka. Petra och Anki var redan på toppen av stegen. De gestikulerade och ropade från toppen femton meter upp.

Annica svalde och klättrade nära, nära varje steg. Sakta, nästan kröp hon upp för alla stegen, ett i taget med en känsla av inre triumf för varje steg hon lyckades övervinna. Rädslan låg alldeles under ytan som en kramp i magen.

Det var viktigt att hon lyckades visa att hon dög. Hon och föräldrarna hade precis flyttat och hon hade kommit till en ny skola och hade blivit glad när Anki och Petra tagit henne under sina vingar. Hon ville inte att de skulle lämna henne utanför…

Till slut hade hon tagit sig hela vägen upp.

Men hon vågade inte titta ut över kanten. Anki hade satt sig bekväm ovanpå rullbandet. Petra satt på toppen av stegen och tittade ut över det tomma industriområdet. ”Kolla, är inte utsikten fantastisk” utbrast hon entusiastiskt. ”Schysst, man ser ända till silon”, svarade Anki. Kolimporten var den näst högsta byggnaden i stan. Annica blundade. Skräcken under huden. ”Vågar du inte kolla, vilken fegis”

Utan att hon förstod hur det gått till hade hennes kompisar plötsligt knäppt upp hennes byxor och börjat dra av dem. Annica var för skräckslagen för att kunna göra något. Hon bad,  bevekande men kamraternas iskalla behandling kröntes av deras skratt som ringde i hennes öron. Snabbt som en vessla klättrade Anki ner för stegen, följd av Petra. Annica satt kvar, fastfrusen, chockad.

”Kom nu, klättra ner” ropade Petra. ”Nej, skit i henne vi sticker”, skrek Anki skrattande. ”Vi kan ju inte lämna henne här” svarade Petra tvekande. ”Vi måste sticka innan nån kommer, om hon inte vill klättra ner är det väl hennes sak” Ankis kallsinnighet, var bortom vad Annica kunde förstå och ta till sig. ”Kunde dom verkligen göra så här”, tänkte hon förtvivlat… Anki och Petra tog sina cyklar och snart var de borta.

Kvar var Annica skakandes av skräck.

Hennes förtvivlan tog sig till slut ut. Hon började gråta. ”Hallå” ett försiktigt rop på hjälp. Ingen var här. Ingen visste att hon satt här högre upp än hon någonsin varit, förödmjukad och skändad. Hemma väntade mamma och pappa på henne med middagen. Vad var klockan? ”HJÄLP” Nu ropade hon högre, i hoppet att NÅGON skulle höra henne.

”Vad ska jag göra? Jag vågar inte klättra ner”… Hon försökte behärska sig, drog upp byxorna och försökte trevande vända sig tillrätta så att hon skulle kunna klättra. När hon skakande vände sig om så råkade hon se ner och marken var där nere. Hon var svindlande högt och synen fick henne att frysa till is igen…”HJÄÄÄÄLP”

”HJÄLP” Annica vaknade med ett ryck. Först förstod hon inte att hon drömde. Bilderna hade varit så levande, så att hon för en liten stund trodde att hon faktiskt var där. Minnet av den händelse som markerat början på hennes utfrysning och mobbning, fanns forfarande innanför hennes tuffa men tunna yta.

Hon hade förträngt minnet så länge, men nu kom det upp till ytan igen.

Hon vred på huvudet och mindes var hon var någonstans. På huvudkudden bredvid henne låg Tommy och han sov lugnt. Hennes rop hade alltså inte väckt honom. ”Skönt” Hennes hand styrde bort en slinga av hans blonda hår som ramlat ner framför hans ögon. Guld i hennes ögon. Silkeslent mot huden kändes stråna. Hennes Tommy. Hon log åt minnet av natten som varit och med den ömhet som de hade utforskat varandra. Varför jagade hennes minne henne i drömmen just nu? När hon var så lycklig?

Hon ville inte minnas…

Minnet av hur hon gråtande av skräck till och med kissat på sig den där dagen jagade henne. Hur hon tvingat sig att stålsätta sig och intalat sig själv att hon skulle klara nedklättringen. Hon hade till slut insett att ingen hörde hennes rop på hjälp och om hon inte tog sig ner skulle hon bli sittande där ända till mörkret föll på allvar.

Mödosamt, millimeter för millimeter hade hon ålat sig ner. Utan att våga se ner. Tills slut hade hon lyckats. Hon hade kastat sig på cykeln och som om en djävul var efter henne hade hon cyklat hem. Föräldrarnas utskällning hade hon stoiskt uthärdat med försvaret att hon glömt bort tiden. Moderns dom att hon inte skulle få leka med de där ungarna igen, hade hon bara lättad konstaterat inom sig att det ville hon ju i alla fall ändå aldrig mer göra.

Sanningen var för skamlig att berätta.

Hon hade förändrats den där dagen. Hon hade blivit tvungen att dra ifrån en styrka ända längst in i själen, som hon inte ens varit medveten om att hon ägt.

Under hela högstadiet hade hon trots att hon blivit slagen och förnedrad aldrig låtit sig knäckas. Mats hade försökt, men inte lyckats. Nu låg hon här. Kär. Och lycklig. Tänk om det inte fick fortsätta så?

Hon försökte oroligt somna om…vvvv.jpg

to be continued…

Hemimammas texter – Martin Luther King och "I have a dream"

  hemidiktrose.JPGGOD AFTON!! Idag introducerar jag något nytt på Hemimammas prosa och poesi. Nämligen texter av profan natur. Och ingen text jag någonsin skrivit eller kopierat eller i övrigt bearbetat är viktigare än det som detta inlägg skall handla om. Denna gång handlar det om Dr Kings tal ”I have a dream” som jag har översatt i sin helhet, vilket är första gången i Sverige.

”Om en människa inte har hittat något att dö för, är hon inte rustad för livet Människor hatar ofta varandra därför att de fruktar varandra. De fruktar varandra därför att de inte känner varandra. De känner inte varandra därför att de inte har några förbindelser med varandra. De har inga förbindelser med varandra därför att de lever åtskilda”

DR KING

Jag väljer att göra det jag nu gör, för att jag tycker att alla människor har rätt att få ta del av något som citeras världen över. Retoriken är ett ämne som Dr King behärskade till perfektion och hans vältalighet används som exempel i skolorna världen över. Jag gjorde ett specialarbete om Dr King, när jag läste in Historia B och Engelska C på Komvux. I det arbetet ansåg jag att ”I have a dream” hade en självklar plats. På svenska, likväl som på engelska…

Tyvärr kunde jag inte hitta en fullständig översättning på svenska, (2004) vilket jag tyckte var synd, eftersom det enligt min mening finns så mycket viktigt som man missar i hans tal om man inte behärskar engelska så bra.

Sagt och gjort, jag fick väl göra det själv då. Det blev en utmaning och ”What the heck”.

Jag slog i lexikon och rådbråkade min hjärna i jakten på det perfekta ordet. Det som skulle fånga andemeningen i Dr Kings så eleganta formuleringar. Det har hjälpt mig att jag skriver dikter, för bildspråket han använder är både målande och vackert men många gånger hans egna ord – utan vedertagna svenska liknelser.

s49_gubbe_angel.gifDet blev ett större projekt än jag kunde föreställa mig och jag kände, när jag var färdig äntligen, att detta är bland det viktigaste jag har gjort i livet och jag kommer vara stolt över att ha medverkat till att någon får chansen att förstå, som inte skulle det annars.

Jag har suttit på denna, min skatt ända sedan 2004, men känner att nu är tiden mogen att låta min baby möta världen och förhoppningsvis göra gott…

ORGINALET finns inne på Hemimamma svarar om ni vill läsa.

Jag vill göra ett förtydligande gällande språkbruk och ordval tex negrer. Det är INTE ett uttryck för en underliggande rasism från min sida, utan att översättningen skall vara ett autentiskt dokument som speglar den tiden och de ordval som Dr King använde.

”Jag har en dröm”

Fri översättning av ”I have a dream” Tal hållet av Martin Luther King hållet på trappan till Lincolnmonumentet i Washington DC 28:e aug. 1963

För fem räknemärken sedan, skrev en stor amerikan, i vars symboliska skugga vi står, under frihetsförklaringen. Detta betydelsefulla dekret kom som en lysande fyr av hopp för miljoner negerslavar som har blivit svedda av orättvisans flackande flammor. Det kom som en glädjens gryning som avslutar den långa natten i fångenskap. Men hundra år senare, måste vi inse den tragiska sanningen, att negern inte är fri ännu.

Ett hundra år senare, är negerns liv fortfarande sorgligt lamslaget av segregationens bojor och diskrimineringens kedjor. Ett hundra år senare lever negern på en ensam ö av fattigdom mitt ute i en stor ocean av materiellt välstånd. Ett hundra år senare, tynar negern bort i hörnen av det amerikanska samhället och lever som i exil i sitt eget land.

Så vi har kommit hit idag, för att förevisa de usla förhållanden som råder. På sätt och vis har vi kommit till vårt lands huvudstad för att inkassera en skuld. När vår republiks arkitekter skrev de magnifika orden som bildar konstitutionen och ovhängighetsdeklarationen, skrev de under en skuldsedel, i vilken varje amerikan skulle bli delägare i.

Denna sedel var ett löfte att alla människor skulle garanteras den okränkbara rätten till liv, frihet och att skapa sin lycka. Det står uppenbart idag att Amerika har fallerat sitt löfte hitintills, gällande sina färgade medborgares del. Istället för att hedra denna heliga plikt, så har Amerika gett negerfolket en dålig check, som har returnerats märkt ”otillräckliga medel”. Men vi vägrar att tro, att rättvisans bank är bankrutt. Vi vägrar att tro att det inte finns tillräckliga medel i denna nations stora valv av möjligheter.

Så vi har kommit för att inkassera denna check- en check som på begäran ska ge oss frihetens rikedom och rättvisans trygghet. Vi har också kommit till denna helgade plats för att påminna Amerika om nuets brinnande angelägenhet. Detta är inte en tid att ägna sig åt lyxen att kyla ner sig eller att ta den lugnande drogen ”gradvis förändring”. Nu är det tid att ta sig ur den mörka och ödsliga dalen av segregation, till den solbelysta stigen av rasmässig rättvisa. Nu är det tid att öppna möjlighetens dörrar för alla Guds barn. Nu är det tid att lyfta upp vår nation från rasorättvisans kvicksand, till broderskapets trygga klippa.

Det vore ett fatalt misstag för nationen att förbise stundens angelägenhet och att missbedöma negerns ihärdighet. Denna tryckande sommars lagligen missnöjda neger kommer inte att passera, förrän det kommer en uppfriskande höst av frihet och jämlikhet. Nittonhundrasextiotre är inte ett  slut, utan en början. De som hoppas att negern behövde lätta på trycket och nu kommer att vara belåten, kommer att få ett bittert uppvaknande om landet går tillbaka till det som varit. Det kommer inte att finnas vare sig lugn eller ro i Amerika förrän negern medges medborgerliga rättigheter.

Revoltens virvelvindar kommer att fortsätta skaka vårt lands grunder ända tills rättvisans ljusa dag gryr. Men det finns något jag måste förtälja mitt folk som står vid den varma tröskeln till rättvisans palats. Under processen till att återta vår rätta plats, får vi inte göra oss skyldiga till orättfärdiga handlingar. Låt oss inte söka efter, eller tillfredsställa vår törst efter frihet genom att dricka ur bitterhetens eller hatets bägare.

Vi måste alltid bedriva vår kamp på ett högre plan av värdighet och disciplin. Vi får inte tillåta att vår kreativa protest degenererar till fysiskt våld.  Åter och åter igen måste vi förhöjas till majestätiska höjder och bemöta fysisk styrka med själslig styrka.

Den otroliga stridbarhet som sveper igenom negersamhället får inte styra oss till att misstro alla vita människor, ty många av våra vita bröder, vilket bevisas av deras närvaro här idag, har kommit att förstå, att deras öde är tätt sammanflätat med vårt och deras frihet är ofrånkomligen länkad till vår.

Vi kan inte gå ensamma, och medan vi går måste vi förbinda oss att marschera framåt. Vi kan inte vända åter. Det finns de som frågar medborgarrättskämpar ”kommer ni att bli nöjda någon gång” Vi får inte nöja oss så länge som våra kroppar utmattade av resans vedermödor, inte kan finna husrum vid motorvägarnas motell eller städernas hotell. Vi kan inte nöja oss så länge som negerns flyttbarhet bara är från ett mindre getto till ett större. Vi kan aldrig bli nöjda så länge som en neger i Mississippi inte får rösta och en neger i New York tror att han inget har att rösta om. Nej, nej vi är inte nöjda och vi blir inte nöjda förrän rättvisa väller ner som vatten och rättfärdighet blir en svepande ström.

Jag är inte omedveten om att många av er har nått hit genom svåra prövningar och vedermödor. Somliga av er kommer direkt från en trång fängelsecell. Somliga av er har kommit från områden där ert sökande efter frihet har renderat er slag av förföljelsens storm och lämnat er vacklande av polisbrutalitetens vind. Ni har blivit det kreativa lidandets veteraner. Arbeta med tron att oförtjänt lidande är frälsande.

Åk tillbaka till Mississippi, åk tillbaka till Alabama, åk tillbaka till Georgia, åk tillbaka till Louisiana, åk tillbaka till våra norra städers slumkvarter och getton, medvetna om att den här situationen kan och kommer att förändras.

Låt oss inte vältra oss i förtvivlans dal. Jag säger er idag, mina vänner, att trots svårigheterna och den frustration jag känner idag, så har jag fortfarande en dröm. Det är en dröm djupt rotad i den Amerikanska drömmen.

Jag har en dröm att en dag, så kommer den här nationen resa sig upp och leva ut den sanna meningen i sin trosbekännelse ”Vi håller dessa sanningar för självklara; alla människor är skapade jämlika”. Jag har en dröm att en dag, vid de röda kullarna i Georgia, kommer sönerna till en gång slavar och sönerna till en gång slavägare att sitta ner vid broderskapets bord. Jag har en dröm att en gång kommer till och med staten Mississippi, en ökenstat, tryckt av orättvisans hetta och förtryck, att förvandlas till en oas av frihet och rättvisa. Jag har en dröm att mina fyra barn en dag skall leva i ett land där de inte blir dömda pga. färgen på deras hud, utan på grund av deras karaktärsdrag. Jag har en dröm idag.

Jag har en dröm att en dag, staten Alabama, vars guvernörs läppar för närvarande häver ur sig ord som ingripanden och ogiltigförklaranden, kommer att transformeras till en situation där små svarta pojkar och flickor kan fatta händerna på små vita pojkar och flickor och gå tillsammans som bröder och systrar. Jag har en dröm idag. Jag har en dröm att en dag skall varje dal bli upphöjd, varje kulle och berg skall sänkas, oländig terräng utjämnas och krokiga vägar rätas ut, och Herrens härlighet skall bli synlig och allt mänskligt skall se det tillsammans. Detta är vårt hopp. Det är med denna tro jag återvänder till södern. Med denna tro kommer vi att kunna mejsla ner förtvivlans berg till en sten av hopp. Med denna tro kommer vi att förvandla vår nations skrällande Oharmoni, till en vacker symfoni av broderskap. I denna tro kan få möjlighet att arbeta tillsammans, be tillsammans, att sträva tillsammans, att fängslas tillsammans, att stå upp för frihet tillsammans, i vetskapen om att vi skall bli fria en dag.

Det kommer att vara dagen då alla guds barn skall kunna sjunga med en ny innebörd ”Mitt land, det är dig, frihetens sötmas land, jag vill besjunga”. Land där mina förfäder dog, pilgrimens stolthets land, låt friheten ringa från varje bergssida”. Ska Amerika bli en stor nation, måste detta bli sant. Så låt frihetens klockor ringa från de häpnadsväckande kulltopparna i New Hampshire. Låt friheten ringa från de mäktiga bergen i New York. Låt friheten ringa från förhöjda Allegenerna i Pennsylvanien! Låt friheten ringa från Colorados snöklädda klippiga berg! Låt friheten ringa från de krökta topparna i Kalifornien! Men dessutom låt friheten ringa från stenberget i Georgia! Låt friheten ringa från utkiksberget i Tennessee! Låt friheten ringa från varje kulle och varje mullvadshög i Mississippi! Från varje bergssida, låt friheten ringa.

När vi låter friheten ringa, när vi låter den ringa från varje by och varje Hamlet (kyrkolös by), från varje stat och varje stad, kan vi påskynda ankomsten av den dag då alla guds barn, svarta män och vita män, judar och ickejudar, protestanter och katoliker, kommer att kunna fatta varandras händer och sjunga orden från en gammal Negrospiritual

”Äntligen fria, Fria till slut!” Tack allsmäktige fader, vi är fria till sist” 

♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

index.jpegJag är stolt över mitt resultat, för det var en svår uppgift att översätta Dr. Kings så eleganta formuleringar, med lämpliga synonymer och metaforer på svenska… Det tog veckor…

Talet är korrekturläst och kontrollerat av flera av mina dåvarande lärare. Upphovsrätten till den svenska översättningen är min. Datafilen är datummärkt (04-11-24) och jag vill att man kontaktar mig om man vill publicera det i kommersiella sammanhang. Eller att man frågar om man vill använda det i privata sammanhang.

Min dröm för min privata del, är att någon skall vilja uppmärksamma detta arbete i denna tid, då det verkligen är högaktuellt och kanske vilja publicera det i andra större sammanhang än i bloggvärlden.

GOD AFTON!!

%d bloggare gillar detta: